Det spökar nere i Sala silvergruva!

Denna gruva omtalas i skrift för första gången redan år 1510 och under Gustav Vasas tid hade gruvan sin
glansperiod. I mitten av 1500-talet inträffade flera stora ras som gjorde gruvarbetet både svårt och farligt.
År 1650 började "Drottning Christinas schakt" sänkas och detta schakt blev sedermera gruvans
centralschakt. Schaktet är idag 257 meter djupt.

Under 1700-talet bearbetades delar av gruvan som ej tidigare varit undersökta och stora malmfyndigheter
påträffades på 90 respektive 155 meters djup. I mitten av 1800-talet fick gruvan åter ett uppsving genom
den begynnande industrialiseringen. År 1908 lades driften i storgruvan ned och idag så är gruvan verksam
som museum och visningsgruva.

Gruvfrun vakade hela tiden över arbetarna. Det gällde att vara artig mot henne och knacka tre gånger i
berget innan man gick ned. Man läste också den speciella gruvbönen, både för att visa tacksamhet att
Sala hade en silvergruva och givetvis för att undvika olyckor. Många arbetare har hört gruvfruns sång,
då kommer en olycka snart att ske.

Gruvfrun måste behandlas med stor respekt. Man får absolut inte vissla, svära eller skrika nere i gruvan.
Man får inte heller skada eller döda några djur där. Bröt man mot dessa regler kunde riktigt hemska saker
hända. Ras var vanliga i gruvan och man var säker på att det var Gruvfrun som låg bakom dessa.
Respekterar man istället Gruvfrun visar hon tacksamhet genom att lämna en rik malmåder.

Under arbetet i gruvan hade bergsmän uppfattat bestämda slag från bergväggen. De avbröt genast arbetet.
Men samma dag kom ett lag av 18 gruvdrängar till gruvan. De ville inte låta sin planerade dag i gruvan gå
förlorad, utan fortsatte under skratt och skämt över gruvfruns närmanden och rädslan hos bergsmännen.

Med jämna mellanrum fortsatte gruvråets varningar. Och så följde katastrofen. Gruvfrun hade inte varnat
utan orsak. Knackningarna kom i snabbare följd och deras skämt byttes mot oro. Allvarsamma lämnade
de verktygen och sökte skydd. Men då var det för sent. Med brak och dån störtade berget ned, fastklämde
och skadade några av dem, men dödade ingen.

Trots detta berättar sägnen, blev de obevekligt avstängda från de levandes värld. De instängdas klagan,
omväxlande med böner och psalmsång hördes i dagar och veckor. Raset storlek gjorde det omöjliggjorde
alla räddningsförsök. Krutet hade inte börjat användas i gruvorna och den vanliga sprängningsmetoden - tillmakningselden - kunde inte användas då de innestängda då kvävdes av rök och vattenångor.

Oberörd av risken för nya ras deltog kungen själv i räddningsarbetet. I mångdubbla skift bedrevs nu
arbetet, där större delen av befolkningen deltog. Ändå gick arbetet alldeles för långsamt

När de instängda klagade över sin hunger, gjordes lyckade försök att i bergspringor trilla ned ärtor
till de nödställda. Men efter raset steg hela tiden vattnet i gruvan, oåtkomligt för  räddningsmanskapets
pumpar och hinkar. Det steg tum för tum och nådde till sist de innestängdas sista tillflyktsort,
tystade deras jämmer och avslutade deras lidande. Där bakom bergsmassorna har de enligt sägnen
fortfarande sin grav.

Det sägs även att vissa guider i gruvan har råkat komma till gruvfruns fest där de döda är bjudna till
bords tillsammans med gruvfrun där långt ner i gruvan.