Det spökar vid Falks grav!

Det var en regnig natt och det var ungefär vid midnatt som postdiligensen stannade vid grinden. På denna plats
hade Falk och Frid planerat att råna postiljonen som kom tillsammans med skjutspojken.  Så fort som diligensen stannade vid grinden, hördes ett skarpt skott avlossas.  I bössan höll Jonas Falk. Resultatet av detta skott blev
att postiljonen avled. Falk greps senare och dömdes till döden. Detta verkställdes en novemberdag 1855,
på den plats där man i dag kan se hans grav i Hökensåsskogen. Att denna plats blivit något av en turistattraktion, beror på att man år efter år i  årtionde har kunnat finna blommor på hans grav. Det har dock aldrig gått att finna ut
vem som placerar dessa blommor där. 

När Falk anlände till avrättningsplatsen, kom han i sällskap med en präst. Mycket folk hade samlats för att se på
detta skådespel, som den tidens avrättningar var. Då Falk  fördes fram till avrättningsplatsen tittade han sig
omkring och ropade: "Här ser  ni go vänner, att syndens lön är döden, men Guds gåva det eviga livet." Falks kompanjon vid rånet, Anders Frid sökte benådning undan dödsstraffet som han först dömdes till. Hans dom förvandlades till livstids fängelse. Jonas Falk sökte dock ingen sådan benådning. Kanske sökte han benådning
hos den högste, för sina synder vem vet? Kanske de sista orden av  Falk  vittnar om det? Ett vet vi dock, att en kallelse finns till alla att omvända sig och bekänna sin synd, hur stor den än är, och få nåd genom Jesus Kristus:

”Kom låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om edra synder än är blodröda, så kunna de bliva snövita.
Och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva  såsom vit ull."   Jes. 1: 18.