Det spökar på Ericsberg slott!

Ericsbergs slott)  Stora Malm, Katrineholms kommun..  Slottet är ett av de förnämsta barockslotten i Sverige
och ett av landets största gods.

Den gamla  gården Pintorp ärvdes av Eric Carlsson Gyllenstierna 1637 och efter hans död fick den namnet
Ericsberg. Hans hustru fullföljde det påbörjade nybygget och sonen Christoffer Gyllenstierna gav slottet dess nuvarande utseende med hjälp av Nicodemus Tessin d ä på 1680-talet. Släkten Hildebrand ägde godset under
större delen av 1700-talet och under deras tid utvidgades ägorna betydligt. 1808 övergick gården till släkten
Bonde i vars ägo den fortfarande finns kvar. 

Enligt sägen så är det på Ericsberg den onda Pintorpafrun går igen efter att blivit hämtad från  jordelivet av
den onde själv.
 
Pintorpafrun är en sägen om "den grymma slottsfrun som plågade livet ur tjänstefolk och torpare". Legenden är
den mest kända av alla svenska sägner om vålnader, vita damer och svarta fruar som spökar på slott och
herresäten. Pintorpafrun förknippas med Ericsbergs slott i Sörmland som under medeltiden hette Pinnatorp .

"Där Ericsbergs herresäte nu reser sin pampiga slottsbyggnad, bland parker och trädgårdar låg
fordom en egendom som hette Pintorp. Och vid den har sägnen fäst den hemska berättelsen om Pintorpafrun.
På Pintorp bodde en adelsman som vid sin död i unga år lämnade gods och ägodelar till sin änka. I stället för
att vara en god husmor för sina talrika underhavande, utarmade hon dem på alla vis och misshandlade på det grymmaste. Under slottet hade hon djupa fängelsehålor där mången oskyldig försmäktade. Mot barn och
tiggande hetsade hon arga hundar. Och den som inte infann sig på rätt tid till arbetet kunde vara säker
på att återvända hem om kvällen med ryggen hudflängd.

Tidigt en morgon när dagsverksfolket samlades stod Pintorpafrun på slottstrappan och såg en  stackars
torpare komma försent. Skummande av vrede överöste hon honom med ovett och förbannelser och befallde
honom att fälla den största eken som fanns på godset. Innan kvällen skulle han köra den ohuggen med
toppen förut fram till gården. Om han inte verkställde  befallningen till punkt och pricka så skulle han utan
nåd och förskoning drivas från torpet och allt han ägde skulle tillfalla gården.

Grubblande över den hårda domen gick torparen till skogen där han mötte en gammal man som frågade
honom om varför han var så ledsen. - Därför att det är slut på mig om vår herre inte kommer med hjälp,
suckade den olycklige och talade om vilket beting hans matmor har förelagt honom. - Oroa dig inte,
sa den okände. Hugg den här eken och sätt dig på stammen så skall Erik (Gyllenstierna) och
Svante (Banér) dra den till slottet. Torparen gjorde som gubben sagt och börja hugga och redan vid
tredje hugget så föll trädet med ett väldigt brak till marken. Därpå satte sig  torparen på stammen med
kronan framåt och genast började trädet röra sig som om det hade dragits av hästar. Snart blev farten
så hög att gärdesgårdar och grindar kastades som stickor längs efter vägen. Och inom kort var eken på
borggården. Just som toppen törnade mot slottsporten snavar en av en osynliga dragarna och en röst
hördes säga: - Vad knäar du, Svante? Pintorpafrun som stod på trappan förstod vem som var torparens
hjälpare, men i stället för att ångra sig så  började hon svära och hota torparen med fängelse".

Berättelsen avslutas med att djävulen rider fram till slottet med en svart vagn och hämtar slottsfrun och
körde sedan i vagnen rätt ner i sjön. Hon hette Beata von Yxkull och hon dog 1618. Hon var känd för sina
svartkonster och var en hatad gårdsfru på denna tiden. Man säger att hon drack blod och galla direkt ur en
kanna av masurbjörk. Denna kanna finns kvar än idag i ett av slottens rum.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------