Det spökar på Schefflerska palatset, Drottninggatan 116!

Schefflerska palatset på Drottninggatan 116 i Stockholm, mera känt som Spökslottet, en benämning som har förekommit sedan tidigt 1800-tal och namnet blev på allvar etablerat i August Strindbergs böcker om det gamla Stockholm. Byggnaden uppfördes omkring år 1700 av handelsmannen Hans Petter Scheffler och var privatbostad
från 1700-talets början till 1924 då huset och parken donerades till Stockholms högskola. Konstsamling med
ca 360 verk.

Detta är Stockholms mest kända spökhus. I huset ska finnas både nedgrävda skatter och inmurade skelett efter
den första ägaren, och den hiskliga holländske sjörövaren Han Petter Scheffler, som själv ska ligga begravd här.
En ond man var också en senare ägare, Jacob von Balthazar Knigge som ska ha ingått förbund med satan. 1796
kom en vagn med svarta hästar fram till huset. Kusken, som hade både horn och svans hämtade Knigge som det
var avtalat och försvann i väg bland gnistor och eldslågor. Knigge var sedan den dagen spårlöst försvunnen och
ingen hörde någonsin mer från honom och han spökat nu vilt i rummen, så till den grad att en präst kom för att
driva ut andarna men han blev han utslängd genom fönstret och bröt benet.

En afton, många år senare, var några glada herrar samlade i ett av rummen i detta hus och talet föll på de
oförklarliga händelser som där timat. Bland sällskapet fanns en person som isynnerhet var tvivlare på sådana
saker, men en annan av de närvarande yttrade hastigt till honom: »var inte så säker du; du kan allt hitta på
att få se något». I samma ögonblick öppnades dörren till närgränsande rum på vid gavel; man reste sig,
tog ljus och gick in i rummet för att se vad det var, men ingenting hördes eller syntes. Man gick vidare genom
ett par rum, då även dessas dörrar öppnade sig, ända till dess man kom ut i förstugan. Klockan slog då tolv
och man såg en person som man förgäves väntat hela kvällen komma uppför trappan -- men det var endast
hans vålnad.

En person som en tid bott i spökslottet har berättat, att varje afton avtecknades å väggen i ett av rummen
ett litet vitt kors. När man lade handen däröver, visade korset sig på handen. Man sökte på alla sätt att
utforska, om det kunde komma genom något återsken. Gardinerna nedfälldes, luckorna stängdes,
men korset fanns där ändå. En afton hörde i fråga varande person från rummet utanför sitt sovrum ett ljud,
liksom då det blåser starkt. Han tog ett ljus och gick ut, men hann ej långt utom dörren, förr än ljuset blåstes ut.
Vid en sedermera företagen undersökning befanns, att så väl fönster som dörrar till rummen var stängda.